.
Helt sjukt hur taggad man är inför fredag! :D
När man kommer upp på den scenen så känner man sig som en riktig stjärna! Att få den äran att stå på samma scen och spela som ens ungdoms idoler + massor av andra stora och grymma artister är helt obeskrivlig!
Ens högsta dröm är fortfarande långt borta, men att redan ha fått spelat på några av de större scenerna i Stockholm, blivit utvalda till att få ha audition till ung 08 + att vi lyckades komma till finalen i världens största tävling/festival för oetablerade (osignerade) band är en riktigt bra start!
Jag spelar med de mest underbara människorna (och fantastiska musikers) och de är dem som håller mig uppe och som gör mig lycklig! Tack till er
Fredrik Mikael Andersson Robin Robbaan Danielsson Hampus Hector William Westergård Isabella Mickols <3
Helt sjukt hur taggad man är inför fredag! :D
När man kommer upp på den scenen så känner man sig som en riktig stjärna! Att få den äran att stå på samma scen och spela som ens ungdoms idoler + massor av andra stora och grymma artister är helt obeskrivlig!
Ens högsta dröm är fortfarande långt borta, men att redan ha fått spelat på några av de större scenerna i Stockholm, blivit utvalda till att få ha audition till ung 08 + att vi lyckades komma till finalen i världens största tävling/festival för oetablerade (osignerade) band är en riktigt bra start!
Jag spelar med de mest underbara människorna (och fantastiska musikers) och de är dem som håller mig uppe och som gör mig lycklig! Tack till er
Fredrik Andersson, Robin Danielsson, Hampus Hector, William Westergård, Isabella Mickols <3
Tagga nu inför vår/sommar 2011! Det kommer bli oslagbart!
Jag har inte varit hemma på flera veckor vilket gjorde att julafton blev en katastrof. Jag har inte heller gjort något skolarbete vilket jag bittert ångrar. Men saken är den att jag har försökt att hålla igen och dölja allt ont som funnits runt omkring mig. Jag har försökt att vara så snäll och trevlig jag bara kan eftersom jag hatar när folk tror att jag är dryg eller arg eller osocial etc. Jag kämpar för mig liv (bokstavligt talat) för att ha kvar de få vänner jag har och att orka med var dag som går. I mitten av höstterminen kände jag dag efter dag hur jag bara tappade lusten mer och mer för allt som jag gjorde. Jag var "sjuk" i 1 månad och bara låg hemma och spelade WoW och kollade på film för det var det ända som fick mig att glömma alla problem som fanns (och som fortfarande finns kvar). Jag halkade efter i skolan och har nu fortfarande ca 2 månaders arbete som jag inte har gjort.
Jag kom hem till pappa för 2 dagar sedan, jag tog med mig Fredrik eftersom han delvis skulle hjälpa mig att omformatera datorn men även för att det skulle bli mindre pinsamt. Den kvällen gick hyfsat eftersom vi satt ensamma på rummet. Dagen efter så var det riktigt awkward hemma och samma sak i dag.. Jag vet inte ifall detta kommer att släppa eller om det kommer finnas en sån här spänning resten av tiden jag bor här. Det är verkligen för tidigt för att säga.
Men anledningen till att det är så konstigt här hemma är för att jag har försökt att prata med pappa i många år om att jag verkligen inte trivs tillsammans med familjen på grund av att vi aldrig kan prata med varandra och att jag inte gillar hans sambo eftersom hon sprider så mycket negativ energi. Men hur jag än försökte så fick jag honom aldrig att se det från mitt perspektiv utan han försvarade bara allt och blev arg. För några veckor sen när jag och pappa skulle köra hem från mormor och morfar så började jag fråga vad Agneta (sambon) hade fått för konstigt utbrott för några dagar tidigare, det blev min konversations startare. Efter att pappa försökt att dra sig ur konversationen och jag hade "skällt" på han för att få något vettigt svar så började ett lååångt samtal. Allt från skolan till bandet till vänner till familj och släkt till trivsel till privatliv till en garderob de har i mitt rum(?). Resan slutade i tårar för min del. När vi kom hem så kom pappa in till mitt rum och ville fortsätta prata men jag såg ingen anledning till det då han, som vanligt, inte tog till sig av något som jag hade och säga.
Jag sa till honom åtskilliga gånger att gå ut men han vägrade ifall han inte fick nyckeln till mitt rum eftersom han ville inte att jag skulle låsa in mig (ett exempel på att jag inte får ha något privatliv). Efter att vi tjafsat om det ett tag så gav jag upp, jag tog nyckeln och kastade den på honom och skrek att han skulle gå ut. Sen skrev jag till mamma om vad som hände och hon frågade ifall jag ville komma dit och bo med henne någon dag. Så dagen efter tog jag packningen som jag ännu inte hade packat upp från att vi varit i studion några veckor innan och begav mig till henne. Jag trodde att jag bara skulle stanna där en dag eller två men det slutade med att jag var där i några veckor. Under de här veckorna har jag nog aldrig mått så dåligt som jag gjort innan. Jag hade det bra hos mamma! Men jag gick och tänkte dag in och dag ut på vad som kommer att hända och vad som kommer att förändras och mycket mycket mer.
Om det inte hade varit för bandet och musiken så vet jag inte hur mitt liv skulle ha varit. Jag tänker inte säga att jag har självmordstankar men jag tänker ofta på hur folk skulle reagera ifall jag inte var kvar längre. Skulle de ens bry sig? Skulle vissa bara skratta åt det?
Jag säger ofta att jag hatar Norrtälje och så, men det gör jag inte! Det jag dock blir galen på är att ALLA känner alla och folk är så fruktansvärt fega och sitter bara och prata skit om varandra utan att ta det öga mot öga. Dessutom så finns det så mycket skitsnack och så mycket fördomar om alla så det är extremt svårt att träffa nya människor eftersom de redan har en hel bild i huvudena om hur man är som person utan att ens ge denne en chans. Den bilden som de har är i stort sätt bara negativ och felaktig.
Nu pratar jag bara för mig själv, men det finns människor som jag KNAPPT känner som "mobbar" mig och som pratar sjukt mycket skit om mig.. Jag förstår inte riktigt hur det går till med tanke på att det som de har hört angående mig har förmodligen med saker att göra för 5 år sen och mer. Knappast om hur jag är idag. Det finns egentligen inga människor som vet hur jag är eftersom jag har galet svårt att vara mig själv. Jag vill smälta in bland folk och anpassar mig efter person. Jag har aldrig försökt att hoppa på någon och skulle ge mycket för att folk bara skulle kunna lära sig att acceptera mig. Folk är olika, alla är inte som er själva, förstå det!
Något som jag fått leva med i 5 år är även nätmobbning, det ruttna med det är att folk vågar skriva saker som de inte vågar säga öga mot öga. Det är även extremt lätt att "gadda" upp sig flera mot en bara för att verkligen trycka ner denne + att vara säker på att man vinner. Att man även ofta är Anonym gör ju saken värre eftersom det kan vara vem som helst, man vet aldrig vet det är, om det är samma person som sitter hela tiden eller om det faktiskt är flera. Det är hur som helst sjukt ruttet och omoget eftersom de bara skriver saker för att de vet att de skadar. De har egentligen inga argument eller anledning till det. De är bara ute efter att skada vilket är helt absurt. Är de så att de bara har extremt tråkiga liv eller har något allvarligt fel i huvudet som gör att de måste bråka med andra för att själva bli tillfredställda? Svaret kommer jag nog aldrig att få.
Det är många som säger att "de har de bästa vännerna" men så är ju aldrig fallet. Men jag måste säga att de få vänner jag har är verkligen guld värda! Med tanke på hur min situation ser ut och hur dåligt jag mår så är det en heroisk insats de gör för mig varje gång jag behöver hjälp. Hade de inte funnits där så skulle jag nog, allvarligt, inte finnas kvar. Jag vet att jag inte är den bästa kompisen, jag blir ofta arg och har inte mycket tålamod. Men genom åren så har jag blivit en sån person. Jag försöker fortfarande hålla humöret uppe och bry mig så mycket jag kan eftersom jag hatar bråk och sånt men ibland så måste man få släppa ut aggressioner och dylikt.
Jag skulle kunna skriva dubbelt så mycket men det får räcka såhär.
Jag behövde bara skriva av mig lite tyckte jag, men sen blev det bara mer och mer.
Kommentarer
Postat av: bara en tjej från din klass!
wow.... nu när man läser detta så förstår man allt, eller allt skulle jag inte vilja säga men en del iaf. Det är bättre att ha några vänner som förstår en och stöttar en , än massa falska vänner som snackar skit om en osv. Skit i folk som skriver onödiga saker till dig och kallar dig för massa saker, ta inte åt dig för då vinner dem. Även fast det sårar än lite så ska du alltid tänka positivt. tänk på att du har ditt band? hur kul ni brukar ha tsm osv. Livet är tufft ! jag kan sitta och skriva hur långt som helst men det vill jag inte skriva här, lycka till på Fredag. Kanske kommer, man vet aldrig med mig, I´m like a ghost! och jag tycker att du är en stark person Rikard. Take Care / kram.
Postat av: Rebekkah din broder
Rikki! Inte kul att läsa! Finns dock alltid här om du vill prata osv, när som helst! Lev livet bror.
Postat av: Anonym
Du går just nu genom de tre jobbigaste åren i ditt liv. Man ska försöka hitta sig själv, samtidigt som man ska plugga och veta vad man vill göra efter plugget. Samtidigt som man har skolan, så är det privata också jobbigt. Men det du ska göra då det är som jobbigast är att försöka fokusera på det positiva du faktiskt har i ditt liv. Även om man inte tror det så, blir allting bättre. Man får intala sig själv att det faktiskt ordnar sig. För på nåt underligt vis, så ordnar det sig alltid.
Tro mig, jag har varit med om det mesta!
Ta hand om dig!
Trackback
